Om boken: 1962 / "Var inte arg, kära läsare, om den som åtog sig att berätta historien om prinsessan Brambilla precis som den var tänkt i de muntra teckningarna Master Callot, utan ceremoni, kommer att kräva att du, tills du är klar med att läsa sagan till sista ordet, frivilligt överlämnar dig till kraften i allt underbart - dessutom tror du åtminstone lite på dessa mirakel. [...] Jag måste säga dig, snälla läsare, att jag - kanske vet du detta av egen erfarenhet - mer än en gång har lyckats fånga och sätta i präglat form sagobilder - i det ögonblick då dessa spöklika visioner av en upphettad hjärna är redo att suddas ut och försvinna, så att alla som kan se sådana bilder verkligen såg dem i livet och därför trodde på deras existens.” DETTA. Hoffmann* * *Berättelsen "Princess Brambilla", skapad av Hoffmann i slutet av sin karriär, är ett av hans bästa verk. Den domineras av det lekfulla inslaget av den romerska karnevalen, som vänder upp och ner på de vanliga relationerna mellan människor. Bakom den nyckfulla serien av underbara händelser och fantastiska karaktärer är författaren osynligt - och ibland tydligt - närvarande, konstnärligt och osjälviskt "spelar litteratur" och skapar mästerliga "reflektioner" av liv och konst. Eftersom författaren anser att ironi bör vara grunden för en persons inställning till livet, är ironi ett sätt att lösa alla konflikter och motsättningar, ett sätt att övervinna den "kroniska dualism" från vilken huvudpersonen i denna novell, skådespelaren Giglio Fava, lider. Samtidigt presenteras alla dessa konflikter och motsättningar, inklusive Giglios "kroniska dualism", på ett sagokomiskt sätt.